Ibland känns det overkligt, att det inte är jag som ska åka bort. Jag är inte nervös eller pirrig. Jag blir glad när jag tänker på det och när jag pratar med värdfamiljen där nere. Men jag har fortfarande inte förstått att jag ska dit. Haha sjukt!

Snart måste jag börja säga hejdå till folk. Och bestämma mig hur jag vill höra när jag åker till Arlanda, jag tror jag ska. Be pappa skjutsa mig men det känns så jobbigt att behöva se honom stå kvar när jag går in till gaten. Men det kanske är värt det! Jag ska inte gråta, jag ska se det positiva och bara tagga till!

Mitt visum och allt är klart, nu är det bara att vänta in dagarna och göra mig redo mentalt.